Fyra år har gått sen sist, dags att rösta igen! Själv skulle jag kategorisera mitt kunnande som något över medel men långt under någon som är ordentligt påläst. En ganska vanlig medelsvensson med fördomar och åsikter som de flesta andra alltså. Den här gången som alla tidigare gånger kommer min röst att gå till Moderaterna och för de som är intresserade, skall jag dela med min av mina åsikter om svensk politik och våra olika alternativ på söndag.

För det första vill jag säga att jag inte tror på allianser. Jag är övertygad att ifall en politisk linje skall fungera så krävs det att den utförs fullt ut utan för många kompromisser oavsett ideologi. Det är därför jag kommer att rösta på Moderaterna som är det största borgerliga partiet även ifall min personlig ideologi nog stämmer bättre överens med Folkpartiet.  På ett lite sjukt och politiskt inkorrekt sätt hoppas jag faktiskt att Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen. Inte för att jag på något sätt håller med om några av deras tankar utan för att jag tror att svensk politik generellt behöver ett ordentligt uppvaknande. När jag lyssnat på valdebatterna hör jag bara undflyende svammel och en stor ovilja att ta ställning i viktiga sakfrågor. Ifall ett parti med så förkastliga värderingar som SD tar sig in i maktens högborg kommer samtliga partier att se hur stort missnöjet med det politiska klimatet i Sverige egentligen är.

När jag kollar runt bland vänner och bekanta ser jag att inom ”kultursektorn” ligger de flestas sympatier hos de röd/gröna. Det pratas mycket om solidaritet, sympati för de svaga och hur själviska de borgerliga är. Jag har fler problem med den attityden än jag ens kan räkna upp. Det finns något lite självgott och nedlåtande över resonemanget som ger mig en besk bismak. Innan jag för det resonemanget vidare skulle jag bara vilja ställa frågan; Om solidaritet och sympati nu är så viktigt, hur kommer det sig att iallafall de kulturarbetare jag har i min närhet till stor del inte är med i något fackförbund eller betalar till A-Kassan? Hur kan man ta ”svarta spelningar” där arbetsgivarna slipper ifrån sitt ansvar och där man dumpar priserna för sina kollegor? Det är mycket jag inte förstår här i världen och det är bara ett par av de sakerna…. :-P

Ok, tillbaka till politiken.  När jag lyssnar på debatterna hör jag två tydliga linjer. De röd/gröna pratar väldigt mycket om sjukvård, äldrevård och allmänt pratas det mycket om ”de svaga” i samhället.  Alliansen håller sig ganska konsekvent vid prat om främst jobb och utbildning.  Sverige är fortfarande ett välfärdsland trots alla kriser och vad jag har hört så är det inget parti som har några planer på att ändra på det även ifall vägarna må se olika ut. Vad jag däremot inte kan förstå är hur man skall kunna grunda ett starkt samhälle på ”de svaga” i samhället. Missförstå mig rätt. Sjukvård, arbetslösa och äldreomsorg är oerhört viktiga frågor men det är fel håll att bygga från. Jag är fullkomligt övertygad om att den enda vägen till en stark ekonomi som kan ta hand om alla landets invånare är att alla som vill har möjlighet till ett riktigt jobb alternativt möjlighet att starta eget företag. Tittar man på de olika partiernas vallöften så är alla överens om att man måste ”ta från de rika och ge till de fattiga”. Skillnaden är att Alliansen vill bekosta det med att arbetsföra människor har tillgång till jobb medan de röd/gröna vill göra det genom skattehöjningar. Ett enkelt val om man frågar mig.

Kanske ligger den stora ideologiska skillnaden i hur jämlika skall vi vara. Att alla skall ha rätt och möjlighet till sjukvård, utbildning, tak över huvudet och mat på bordet, DET är alla partier HELT överens om. Är det däremot rimligt att man skall få behålla den levnadsstandard man hade innan ifall livssituationen ändras? Vad tycker du? Om en kvinna förlorar sin man, förlorar sitt jobb och drabbas av sjukdom inom en kort tidsperiod, bör man tvinga henne att sälja sitt hus och sätta sig i en liten lägenhet i förorten? Om en man blir lämnad av sin fru, blir deprimerad, börjar dricka och p.g.a spriten förlorar sitt jobb. En kriminell hustrumisshandlare som haft sitt hus uthyrt under tiden i fängelset och nu inte får något jobb efter straffet. Han då? Det jag vill komma fram till är att bakom varje fall i statistiken finns det ett människoöde. Det kommer aldrig att kunna blir helt rättvist eftersom inget system klarar av att skilja olika öden från varandra. En möjlighet att själv skapa en framtid är därför den enda garanti vi någonsin kan få oavsett vem som regerar. Med en borgerlig regering har man iallafall en sportlig chans.

Jag har några sköna anekdoter om varför jag inte ger mycket för de röd/gröna och jag tänker avsluta med en av dom. När jag var 23 år (röd regering då) drev jag en musikalutbildning på heltid i Studiefrämjandets regi. Jag jobbade i snitt 20 timmar i veckan utöver lektionstid oavlönat vilket var helt ok för mig eftersom det var en uppbyggnadsfas. Efter ett hyfsat framgångsrikt år bad jag att få betalt för ett par timmar i veckan för allt arbete med schemaläggning, administration, planering och marknadsföring. Chefen tittade på mig med största allvar och frågade ifall jag kunde komma på någon anledning så att jag kanske kunde bli berättigad för lönebidrag. För er som inte vet vad det är så är det en anställningsform där staten betalar en del av lönen för att personer med fysiska eller psykiska handikapp skall kunna komma ut på arbetsmarknaden igen. För mig sa det allt om samhället vi levde i då. Att försöka fabricera ett handikapp för att ha råd att anställa en fullt frisk 23-åring som precis startat sitt arbetsliv.  Låt mig inte ens börja gå igång på hur det hade sett ut på mina meriter…… Jag sa upp mig och åkte på turné i Norge med ett dansband istället men det är en helt annan historia…. ;-)

På söndag röstar jag för en borgerlig regering. Hur gör du?

GALA-Faktor = Valtider!